I hela mitt liv har jag valt de svåra drömmarna. Först ville jag bli sångerska, men den idén byttes snabbt ut mot skådespelerska. Den drömmen har däremot varit långvarig och hänger i mångt och mycket fortfarande kvar. Den har bara blandats upp med alla mina nya drömmar. För flera år sedan gick jag teaterlinjen på en folkhögskola där de hade konstklasser också. Jag minns att jag var så avundsjuk på konsteleverna för att det de gjorde kunde sparas in i framtiden. En teaterföreställning pågår i nuet och varje gång man står på scen för en ny publik ska det kännas att det sker för första gången i just det ögonblicket. Det älskar jag med teatern, men jag kunde också längta efter nåt mer beständigt. Det var så jag började göra smycken.
Jag hade tittat i hantverksböcker och gjort lite smycken efter beskrivning men det kändes inte bra. Jag ville inte skapa något som någon annan bestämt hur det ska göras. Jag ville göra något eget. Jag hade en koppartråd hemma och delar av en gammal kristallkrona. Jag funderade på vad jag inspireras av och vad jag älskar. Hösten. Det har alltid varit så att jag trivs som bäst om hösten med dess färger och former. Jag kom på att jag ville göra örhängen i form av löv! Så koppartråden blev till ådror i bladet och kristallen från den gamla kristallkronan blev en daggdroppe.
Flera år senare har jag utvecklats nåt enormt och gör mer och mer avancerade smycken. Jag gör fortfarande vissa örhängen på samma vis som det där allra första, men det syns på dem att mina händer har lärt sig nu. Det känns fantastiskt att inse vilka spännande former jag kan göra nu som jag inte kunde då. Tänk, vad kommer jag kunna göra om, säg, 10 år!?
När jag började blogga för snart tre år sedan (http://lottalosten.com) väcktes mitt fotointresse till liv. Jag hade min lilla kamera med mig vart jag än gick. Fotograferade allt jag såg. Plötsligt var det ytterligare ett kreativt utlopp jag inte vetat att jag saknat. Mitt motto i livet har alltid varit Det som är fult kan mycket väl vara snyggt och det blev till ett uppdrag för mig. Det var mitt mission att visa det vackra i det slitna. Skönheten i en sprucken spårvagnskur, det vackra i en rostig dörr som sprakar av färg, en flagnande husvägg där det skapats världskartor i färgresterna. Allt är vackert om man tittar på rätt sätt!
Jag blev bättre och bättre och gick över till en ordentlig systemkamera. Mina smycken behövde fotograferas och jag ville göra det själv! Jag experimenterade med bakgrundstyger, ljus och stämningar. Jag minns att jag kunde vara så nöjd med vissa fotografier av mina smycken, men nu när jag tittar på dem fattar jag inte hur jag kunde tycka de var så bra. Den utvecklingen har jag tänkt mycket på: är man bara ihärdig och passionerad för något så slutar man aldrig utvecklas. Det är hoppfullt, tycker jag.
Inte bara i fotograferandet inspireras jag av det vackra i det påstått fula. Jag är ständigt på jakt efter det vilda. Formen av en skärva, en trasslig buske utan löv, ett ensamt blad på en gren. Det är det jag försöker fånga i allt jag skapar så som smycken, fotografi och till viss del även i skådespeleriet. Blir det för prydligt tappar jag fort intresset.
Det är det jag gillar så mycket med koppartråd. Det kan bli vad som helst! Och ibland blir det inte alls som jag tänkt mig från början utan materialet bär iväg med mig så när jag är färdig och tittar på det jag just skapat blir det som att titta på något för första gången. Det är en häftig känsla!
Så var det för drygt ett år sedan. Jag hade fått en beställning av en vän på ett halssmycke. Det skulle vara mycket enkelt, bara konturerna av ett blad. Hon satt bredvid mig när jag jobbade och jag frågade hur hon ville ha det. Plötsligt tittar jag på smycket i min hand och utbrister: Men Fia! Det ser ju ut som en vagina! Vi skrattade mycket och jag gjorde om det så det inte blev fullt så ekivokt. Nån vecka senare kom Fia och berättade att hon hade en vän som hade sagt "Jag vill också ha ett fittsmycke!" Så då skapades Blingfittan som blivit lite av en succé. Kvinnor beställer sådana av de mest skiftande anledningar. Någon hade överlevt cancer i livmodern och ville ha en stark kvinnosymbol som kunde påminna henne om hennes styrka, en annan var stolt över sina fyra barn som hennes kropp givit henne. En tredje tyckte helt enkelt att det var roligt.
Och nu ska Blingfittan vara med på teve! I den nya säsongen av Gynekologen i Askim som börjar sändas sista januari har mitt smycke en roll! Tänk vad som kan komma ur en slump!
Som relativt nyinflyttad i Göteborg letade jag för nåt år sedan efter butiker att sälja mina smycken i, och efter tips från vänner hörde jag talas om D.N.A. Jag var inne på deras hemsida och kikade. Det var vår och jag stod på en massa marknader och sålde. Jag tänkte att jag skulle höra av mig till D.N.A när jag hade det lite lugnare, när jag visste vad för smycken jag hade att visa dem. Då fick jag ett e-mail från D.N.A. De hade sett mig på en marknad och undrade om jag ville sälja hos dem! Jisses vad glad jag blev!
Sådana lyckliga sammanträffanden är fantastiska!
Om ni kikar in på D.N.A på Vallgatan 22 mellan 1a och 8e februari så har ni 15% rabatt på alla mina smycken! Mina smycken är alltid unika, det finns aldrig två likadana, så de smycken ni kan köpa i D.N.As butik kommer ni vara ensamma i världen om.
Tack så mycket för att jag fick gästblogga här!
Med hopp om våren
Lotta Losten.
